Ur ”Saga, sägen och folkliv i Västergötland” av Johan Götlind, utgiven 1926:

När skomakaren och Skam sydde i kapp Otterstad i Kållands härad. S Landtmanson 1899. ULMA 111:209

Skomakarn å Skam sulle ug* arbeta i kapp en gång. Å då to Skam så lång rem, så han måtte säta säk på körketaket, när han sulle sôla. Å då kåm dä en bonne körane mä ett halmlass. Å då ble öggla leggane på väjen, å då fastna boen i-na. Så Skam dro upp-en. Å då sa Skam: ”Dä ble en knöl, män vi får packa* på-n”. *1 = också *2 = knacka

Den främmande karlen som blev fadder Sunnersberg i Kållands härad. S Landtmanson 1900. ULMA 111:222

Dä va (hos) en tôrpare en gång, som käringa feck barn, å han va inte go te få nôn fadder. Då jeck han å va lessen å skålle gå te prästen. Då mötte han en främmater kar. Då fråga dän: ”Va ä du lessen före?” ”För mi käring har fått en hele, å ja ä inte go te få nôjen karfadder”. ”Hå, dä kan ja bli”, saa dän främmate karn. Tôrparn ble glar, å dän främmate karn han ble så fadder. Sen håle di ai* åv-en, änna pôjken ble så vat*, han skålle lära säk å läsa. Då kåm den främmate karn. Då saa han: ”Där ä en rik bonne, har tre döttra. Nu fria lu te dän älsta. Dän vell inte ha däk. Så fria lu te dän andra. Dän vell inte ha däk. Så fria lu te dän ungsta. Dän ho ta läk. Så kåmmer jak te däk på dett bröllup”. Så kåm dän främmate karn på två svarta hästa å övertäckare. Nôr di sat väl bolt, då saa dän främmate karn: ”Här ä allti vannlit så kallane skålpänga. Har I nôjet råm å slô dåm i?” Så va dä skälmara, jeck å rev hôl på taket på ena utterstôva*. Då feck di andre se, att råmmet va föllt mä pänga. Då saa di andre söstra säk imälla: ”Varför har inte en å ôss kunna tatt-en? Nu blir ho så rik, så ho vålar ôss aldri.” Så jeck di på lon å hängde åpp säk. Så tok dän främmate karn bruggummen mä säk å jeck dit å klappa dåm å sa: ”Nu har a fått min belöning, å du har fått dä, ja ånna* däk.” Å så försvann han. *1 = aldrig *2 = duktig *3 = egentligen ytterstuga *4 = unnade

Publicerad av Susanne Svernhagen